lördag 27 november 2010
HEM LJUVA HEM (snart)
Robert här, eller Robsi som sydafrikanerna säger.
Sådär ja! Incheckat bagage, mat i magen och souvenirer köpta. Vi är klara för hemfärd!
Vi har förhandlat till oss datorn i en vecka till så vi kan ladda upp alla de många filmer, bilder och annat gott som ligger på datorn. Vi har haft mobilt internet vilket har fungerat rätt bra men att ladda upp stora filmer har inte gått så bra. Oftast har uppkopplingen avbrutits innan de är klara vilket har varit väääldigt frustrerande! Men nu kan vi ta hem datorn och lägga upp allt via safe and fast svensk fiber! Vilket vi alla tycker är bra för vi har så mycket mer vi vill skriva om som tid och uppkoppling inte har tillåtit.
Vi ses igen på bloggen för vi är absolute inte klara med er!
On the Road
Idag var det första dagen som vi fick sovmorgon till kl 9, detta efter hårda förhandlingar med Lars Erik. Det är dagen då vi ska fara tillbaka mot Johannesburg för att vidare åka tillbaka till Sverige. Alla har insett att vi närmar oss slutet på vår resa och stämningen är mycket dämpad. Just nu i minibussen så är det för det mesta tyst förutom att Robban är till på gränsen manisk och ska göra tusen grejer , samtidigt som han har en dator i varsin hand. Elin sover och Sara tittar ut genom fönstret. Eftersom jag och Robban sitter längst bak på very economi class så ser jag knappt Anna som sitter bredvid Hans. Lars Erik och Mopolosi som kör, sitter och pratar om projektets framtid. Vi åker genom ett fantastiskt landskap fyllt av grönska, berg o en blå himmel som bjuder på ca 27 graders värme. Skrib/ Roland
Varför är vi här?
Nu ska jag (Robert) och Anna beskriva vad RSR (Roving Saftey Representative) är. Först och främst, för att göra det enkelt, kan vi säga att en RSR är ett arbetsplatsombud. I Sydafrika har inte detta system funnits förut.
2004 gick Kommunal in och stödde ett projekt som skulle utbilda och utse RSRs på olika arbetsplatser inom den gröna sektorn. Detta projekt är vad vi ska studera och rapportera till Er om. Dessa RSRs har blivit framröstade av sina arbetskollegor att representera dem. Ett antal farmare har gått i bräschen och deltagit i projektet och några av dessa arbetsplatser har vi besökt under veckan för att se och lära oss på plats.
Första farmen vi besökte var "Martin Dale Seedlings" och på denna arbetsplats är Stayness Mahowa RSR. Hon har jobbat på farmen i 15 år och varit RSR i 2 år. Här kommer en film med Lee Dale, son till Martin Dale, där han beskriver sin syn på projektet.
En annan farm vi var på kallades Crooke Brothers och här ställer vi några frågor till en av arbetsgivarna på den arbetsplatsen:
Vi har mycker mer matrial, bland annat intervjuer med de olika RSRsen, men uppkopplingen vi har jobbar emot oss. Förhoppningsvis kommer vi kunna lägga upp de filmerna senare ikväll.
Over and out!
fredag 26 november 2010
Intensiva dagar
Så här ligger det till! Gårdagen: 07:00 Vakna,07:o några minuter åka till plantagen. sen från farm till farm, besök till besök, äta snabb lunch typ vid 16:00, ännu mer träffar med regionala skyddsombud och farm ägare, sen hem typ kl 20:00, duscha, ta på sig, äta middag kl 22:45, åka hem kl 24:00, samla dagens info o intervju material, Äta chips o dricka cola zero me dom andra för första gången: 01:30 lägga upp något, 02:20 Robban kommer in i mitt rum just när jag har somnat för att låna data sladden. Upp igen kl 06:00!! Lumpen? nja, Fullt ös med Kommunal i Sydafrika.
Farmbesöken kommer det att skrivas om senare och mer punktligt.
Idag vaknade jag 05:45 efter att ha sovit ca 3h, vi skulle åka till Kruger parken o alla sprudlade av energi förutom mig och Robban. Jag satt tyst för det mesta eftersom jag fortfarande sov "teoretiskt" och Robban låg lite lattent. En anpassad öppen bil för fotograferande turister kom o hämta oss o vi åkte med spänning till parken. Redan efter 30 minuter såg vi en Elefant och vi kryssade i ett av fem. Vi skulle ju se The Big Five! ( "The Big Five" - Noshörning,Elefant,Lejon,Leopard,Buffel). Som vanligt var adrenalin nivån och upphetsningen hos tjejerna enorm och de va stön o tjut titt som tätt. Vår tjutande Sara hade nog högst adrenalin och började efter en lång dag se stockar o stenar som krokodiler o bältdjur. "Titta Titta" "stop the car" tvärnit! oops the va en sten. Dagen bjöd på värme som jag av erfarenhet uppskattade till 33 grader!( de va faktiskt 34). Djuren som vi såg tittade på oss med förvåning, tom buffeln höjde på ögonbrynen, detta eftersom alla som satt på solens sida såg ut som röd vita zebror! Vår ledare Hans tog priset med sin röda höger arm! Listan med djur som vi såg är lång o de får ni se på bilder senare. Nu ska jag se va dom andra gör.. Shap Shap h/Roland
torsdag 25 november 2010
onsdag 24 november 2010
Roland on the web
tisdag 23 november 2010
Swedish Embassy and road trip
I morse blev ännu ett möte inställt med TAC activists and young peer educators så vi for direkt till vårt möte på svenska ambassaden.
Vi blev informerade om det inrikes politiska läget i Sydafrika under de senaste 10 åren.
Kaj I. Persson som vi träffade på ambassaden berättade också väldigt ingående om korruption, apartheid och regeringen styre.
Efter mötet på ambassaden begav vi oss på vår road trip till vår sovplats för natten på Fairview river lodge i Tzaneen, Limpopo.
Det var en 40 mil lång och varm resa men vi fick en hel del arbete gjort i bilen. Ingen rast och ingen vila.. :)
Det var trevligt och fint att komma ut ur Johannesburg och in i grönskan på vischan. :) Nu är vi verkligen i Afrika, vi har stött på lite djurliv i form av småkryp. De varnade även för kringgående flodhästar runt lodgen ibland på kvällstid.
Jag skulle ju gärna inte vilja stötta på en flodhäst utanför rummet. :)
Imorgon bitti far vi vidare ut till ett par farm besök, för att sedan fara vidare mot Mpumalanga.
Kliptown
Den folksamling vi såg fick vi senare veta att det var en jätte lång kö. Folket som står där och köar är immigranter från bla. Zimbabwe som måste gå till "inrikesdepartementet" för att få en ny stämpel i sina papper. De var tvugna att gå dit varje dag för en ny stämpel som tillät dem att stanna i landet ännu en dag.
Väl på kontoret träffade vi som planerat Steve Faulkner och han hade bjudit in några unga fackligt anslutna i olika förbund.
Vi blev då indelade i olika grupper då vi blev blandade med våra Sydafrikanska comrades.
Vi pratade och jämförde de olika politiska förhållandena i respektive länder och hur våra fackförbund ser ut. Vi kom fram till att vi har en del likheter och vi pratade även mycket om ungdomsarbetslösheten och vad vi kan göra åt det och hur vi ska engagera unga i facket. Det var en lärofull och intressant förmiddag.
Svenska kommunal tillsammans med våra Sydafrikanska comrades.
I mitten längsta fram ser ni the president of SAMWU.
Senare på dagen hann vi även med att åka och se ett "freedom charter monunment". I det här monumentet bevarar de " freedom chartes" som nu är uthugna i sten. De här dokumenten skrevs 26 oktober 1955, men monumenten restes inte förrän 1994.
Vi avslutade senare dagen med att åka till en av kåkstäderna i Kliptown. Det berörde mig fruktansvärt mycket att åka in där. Det var inte bara själva fattigdomen som var stark att se och uppleva utan hur man kan leva så där. Det kändes som att vi bara klampade in i deras liv, där kom vi hela, rena och med kameror och videkamera. Det kändes lite skrytigt på något vis samtidigt som jag verkligen led med dessa människor. Det är inte ett mänskligt värde att leva på det viset. Det är nog lättare för barnen att leva där än för de vuxna. Det är kanske hemskt det jag säger men barnen vet inget annat än de liv de lever i kåkstäderna, de är lite skyddade av sin egen oskuldfullhet. Barnen vi möte såg så glada och lyckliga ut över att vi kom och "hälsade" på. De lekte med sina leksaker och ville mer än gärna vara med på bild. Det är nog betydligt värre för de vuxna att leva på det viset och nu när jag själv varit där och sett och upplevt deras förhållanden så har man mer förståelse för människorna i och runt Johannesburg.
I kåkstaden Kliptown finns där runt 3000 skjul där det bor mellan 6-10 personer.
måndag 22 november 2010
söndag 21 november 2010
Apartheid Museum
Efter lunch for vi till Apartheid Museum och fick oss en välbehövd historie uppdatering om varför landet ser ut som det gör idag.
Goood mooorning Africa!
Det är fortfarande natt på planet då det är släckt och folk sover. Jag kände att nu var natten över för min del. Vi blev serverade middag på planet runt 01.00, mycket märklig tid att äta middag på, möjligtvis fyllemat efter en utekväll. ;)
Drygt en timme senare efter middagen släckte de ner belysningen på planet.
Natten har varit relativt lång då man inte sovit några längre stunder. Jag brukar alltid sova så himla bra när jag flyger, speciellt om jag har fönster plats. (Vilket jag fick efter ett byte med Roland
som menade på att han inte kommer kunna sitta still hela natten och då var ju inte jag sen på att byta plats med honom då jag hade fått en plats näst längst ut mot gången.)
Ni undrar säkert hur vi hade det igår. Gårdagen började för mig med att jag tog tåget mot stockholm 07.47.
Det var med nervositet och och höga förväntningar som jag satte mig på tåget för min långa resa upp mot huvudstaden.
När jag var i höjd med Alvesta så var det vitt på marken utanför fönstret. Jag blev något förvånad. Jag lämnade hösten nere i Blekinge och åkte rakt in i vintern.
Nu är jag däremot på väg mot våren/ början på sommaren.
Vi satt på Arlanda igår ca 5 timmar och under den tiden hann vi med många härliga diskussioner och skratt.
Jag har en gruppmedlem som lyckades med något som ingen annan har gjort. Elin Allén smugglade vätska på första flygningen. :) Som ni kanske vet får man enligt de nya reglerna inte medföra vätska större än 100 ml i sitt handbaggage. Men Elin, hon lyckas smuggla med en festis.
Den fick dock drickas upp innan vi passerade passkontrollen i frankfurt, tvivlar stort på att de hade låtit henne gå igenom med sin dricka i väskan.
Varför tvivlar jag så stort undrar ni säkert nu.
När vi landar i frankfurt och är på väg mot vår gate där planet ska parkera, vad får jag se då. Jo typ 5 polisbilar med blå ljus på som har parkerat runt ett flygplan. Hmm vad har hänt där tro.
Men hjärtligt välkommen till Tyskland. Det kändes så tryggt och välkomnande att landa här. Precis som att inte det var nog så när vi närmade oss passkontrollen så möter vi X antal vakter med värsta stora vapnen i högsta beredskap. Jo men välkommen till Tyskland! Vilket bemötande.
Det kändes lite konstigt att se alla vakter gå med tung beväpning i högsta hugg.
Kan ju va bra att få den chocken igår då jag tror att åtminstone jag är lite mer förbered på vad jag kommer möta i Johannesburg.
När det väl var dags att visa upp pass och biljett var det ju inte konstigt att man var nervös. När de fick mitt pass vid två olika kontroller kändes det som att de riktigt granskade mitt pass precis som att det inte skulle vara jag, Så, ja tänkte jag. Nu får väl Sara Andersson avsluta sitt äventyr och vända om till Stockholm.
Men nej, jag fick komma in i landet. Puh, vilken tur efter det bemötandet.
Sen var det ju dags att lägga upp sitt handbaggage så att det kan bli skannat och självklart gick min väska inte igenom direkt. Precis som att jag inte redan var tillräckligt nervös i detta så gästvänliga land.
Då hade jag glömt att packa upp min påse med vätskor från väskan innan skanningen, så det var inte så farligt.
Vi kommer sen äntligen igenom alla kontroller och det är dags att gå till vår gate där flyget mot Johannesburg väntar. Och gud vilken syn.. Flyget A380 som vi flyger med var helt kopiöst stort. Vi flyger med världens största plan. Det ni! :) Det var en helt makalös syn när vi möttes av detta jätte jumbo jet.
Igår lämnade vi Sverige, vi sa god natt till Frankfurt och nu säger vi Gooood moooorrrrning Africa.
lördag 20 november 2010
Bikini eller paraply
När jag såg den här väderprognosen kanske man ska packa ett paraply istället för bikinin :)
Igår hade jag så mycket jag ville sätta på print men nu när jag väl sitter här och tänkte skriva ett inlägg innan det är dags att bege sig till tåget så är det helt tomt.
Det är så overkligt att jag faktiskt ska åka.
Man var så taggad i våras och nu har man knappt hunnit med att tänka på resan, det har gått så himla fort.
Jag har varit lugn hela tiden men igår smög resfebern på mig, nu känns det ganska okej.
Följ gärna med på vårt äventyr för nu säger jag Hej då Sverige, vi ses och hörs i Johannesburg.
Datum | Väder Beskrivning | Temp °C | |
Klart väder på morgonen lätt regn med klara perioder under dagen. Klart väder på kvällen. | Hög: 24 oC Låg: 12 oC | NV vid 9 km/h | |
Klart väder på morgonen något regn under resten av dagen. | Hög: 25 oC Låg: 14 oC | NNV vid 10 km/h | |
Delvis molnigt på morgonen något regn under resten av dagen. | Hög: 25 oC Låg: 15 oC | NNV vid 12 km/h | |
Regn och möjligen åska. | Hög: 24 oC Låg: 14 oC | N vid 14 km/h | |
Något regn under dagen. Molnigt under natten. | Hög: 19 oC Låg: 14 oC | NNO vid 15 km/h | |
Delvis molnigt på morgonen risk för regn under dagen. Klart väder på kvällen. | Hög: 21 oC Låg: 13 oC | NNO vid 12 km/h | |
Klart väder på morgonen något regn under resten av dagen. | Hög: 23 oC Låg: 12 oC | NNV vid 12 km/h |
tisdag 9 november 2010
Hektisk dag!
(Vi fick en del gjort men inte så mycket som vi skulle vilja.)
för att senare åka till jobbet ett par timmar, och sen vidare till den nya lägenheten och fortsatte renovera.
Idag var en sådan dag då man bara sprang fram och tillbaka och försökte få så mycket som möjligt gjort.
Nu är jag helt färdig och orkar inte erbjuda denna dagen nått mer så nu säger jag god natt!
torsdag 4 november 2010
It's time for Africa!
Jag har en massa nytt och roligt framför mig i form av lägenhetsrenovering, jobb, fackliga uppdrag och resa. Jag hade inte kunnat be om ett bättre avslut på detta året. :)
Det verkar heller inte bli nått med det där befarade vulkan utbrottet, så nu slappnar vi av och tänker positivt istället. Denna nyfunna känsla tänkte jag fira med en liten låt om hur jag känner inför vårt Afrika äventyr.
Låten och texten talar för själv! :)
måndag 1 november 2010
Då var det dags igen.
Min negativitet börjar kännas väldigt befogat då jag läste den här tidningsartikeln precis.
Det kan bara inte vara sant. Vi kan väl ändå inte bli drabbade igen. Jag ber för allt vad jag är värd att historien inte ska upprepa sig, skulle den mot förmodan göra det så tror jag att det är naturen och ödets sätt att försöka sända oss ett litet meddelande i form av: ÅK INTE!