Vi hade en väldigt intressant och fullspäckad vecka framför oss i Sydafrika. Planerad avresa skulle varit den 17 april och som ni kanske minns så ställde vulkanen på Island till det så att vi inte kunde åka. Resan blev inställd och vi fick senare veta att vi skulle få lov att åka.
Hoppet och glädjen återfann sig hos mig och jag var nu överlycklig. Vi skulle få lov att göra vår resa som vi så länge hade sett framemot, planerat och förberett.
När jag sen fick ett besked för exakt en vecka sedan att vi har ett preliminärt avresedatum vecka 47 då kan ni ju bara försöka föreställa er hur jag kände då.
Jo jag hoppade av lycka!
Men, sen kom en liten bomb. Som sagt, Sydafrika ligger i storstrejk och min första tanke om ämnet var tyvärr väldigt självisk.
Frågorna samlades i mitt huvud. Hur påverkar detta vår resa? Kommer vi inte kunna åka? -IGEN!
Men sen insåg jag vad jag höll på med när jag läste artikeln. Här sitter jag och är självisk och gnäller som ett litet barn över att vår resa kanske blir påverkad och rent utav inställd, IGEN!
Jag borde ju vara helt överlycklig över att jag/vi har det så bra som vi har det och bor här i Sverige.
Vi har gratis tand- och läkarvård upp till vi är 20 år, vi har obligatorisk skolgång till vi är 16 år gamla, sen kan vi fortsätta studera och få en utbildning och ett bra jobb, vi har färskt vatten, bra arbetsmiljö, kollektivavtal och fackförbund osv. jag kan fortsätta här hela dagen och göra liknelser och jämföra Sydafrika med vårt avlånga land, det tänker jag dock bespara er.
Det jag vill komma fram till är: fortsätt kämpa för era rättigheter och bra avtal oavsett om det är i Sverige eller på andra sidan jorden!
Peace, love and understanding!
